Tillfälligt utbrott: Hur tänker de egentligen?

På SF:s hemsida stod det att filmen Shoot em up hade premiär 7/11, en film jag sett fram emot en längre tid kan man säga. Så måndagen efter premiären står jag som ett litet barn på julafton (ja, så glad är jag när jag ska på bio) i entrén till biografen. Döm om min irritation när filmen inte finns med på några listor över filmer som visas.

Det är inte första gången som detta sker utan ganska ofta så lämnar SF ingen annan utväg för mig att antingen köpa filmen på DVD eller ladda ner den för att över huvudtaget få njuta den… Och sedan har de mage att gnälla över att folk sviker biograferna. Tro faan det, för vem vill betala pengar för att se Michael Pärsbrant få ännu ett av sina trademarkade utbrott på bio?

Ge oss de filmer vi vill se och sluta visa en massa svensk skit så ska ni se att det blir fart på biointäkterna igen.

Miljöskador...

Satt och såg på SCI Miami (s06e06) för någon natt sedan och tyckte mig känna igen en musikslinga de körde. De har köpt in 28 veckor senare soundtracket och kört. Ett grymt bra soundtrack skulle jag säga. Den är en av de där soundtracken som verkligen lyfter en film.

Frågan är om jag inte sett lite mycket film när jag sitter och prickar in soundtrack-snuttar som dyker upp andra sammanhang. Därför funderar jag på att skaffa mig ett liv… Eller vem försöker jag lura egentligen.

Bio: Stardust

Jag var inte tveksam när jag klev in i salongen, snarare nyfiken på var Matthew Vaugn skulle ta filmen. Alla har spekulerat i det hela eftersom han inte regisserat denna typ av storfilm förut. Men min nyfikenhet stillades och jag vaggades in i filmen direkt på rutan ett. Det var länge sedan jag såg en sådan skön matinéfilm. Den har den perfekta blandningen av saga, dramatik, kärlek, humor och action. Skådespelet är väldigt bra och det är kul att se Michelle Pfeiffer igen. Hon har gjort ett ganska långt uppehåll innan hon nu återkommit i flera filmer 2007. Flera stora skådespelare dyker upp och gör inspirerade insatser.

Effekterna och kamera är bra och även om den faktiskt mot slutet blir lite irriterande förutsägbar så får den ändå en fyra som tack för att de visat att det fortfarande går att göra gammaldags matinéer fortfarande.

Se den

På ämnet Bergman

Det känns lite som om hans storhet var att skapa ganska mycket med ganska små medel. Det känns lite som om han vågade vara indy och bara köra på med det lilla han hade i en tid där det egentligen inte den typen av tankar fanns. Tyvärr blir skådespeleriet väldigt övertydligt och teatraliskt men det är väl problemet när man rekryterar alla skådespelare från teaterscenen. Grymt överskattad men helt ok är nog mitt betyg.

Bio: 28 veckor senare

Det är sällan uppföljare lever upp till sin föregångares rykte men 20 weeks later är en av de få som är precis lika bra som första filmen. Satt ett halv år efter den förta där man försöker att återbefolka delar av London under amerikansk militärs beskydd.

Filmen öppnar grymt starkt med en grupp människor som gömmer sig i ett hus. Efter ett par minuter går filmen från 0 till 100 på minde än en sekund och adrenalinet och ångesten sköljer över en när alla utom Robert Carlyle blir brutalt dödade av galna zombies.

Det är efter detta som filmens huvuddel börjar med ett London i karantän. Som filmaffischen avslöjar så kommer viruset in i denna slutna miljö med ännu mer panik som effekt. Precis som i första filmen så är zombierna otäcka när de springer fort som faan.

Det är dock i filmens plot som den skiner. Vi får följa Robert Carlyle som tillsammans med sina två barn försöker leva i det nya London. Det är den lilla människan som filmen handlar om inte de amerikanska militärerna som ses överallt. En hel del existentiell ångest av vilka val folk har gjort dyker upp vilket ger en bra känsla som sedan backas upp av zombiehotet.

Filmen har otroligt mycket skakig handkamera så känsliga tittare varnas dock. Ni som inte har problem med handhållen kamera ska omedelbart försöka få tag på denna film.

Wes tagning på double feature

Wes Andersons nya Film Darjeeling Express har snart premiär men innan denna kommer upp på bio släpper han en kortfilm gratis på Internet. Denna kortfilm är en prequel (finns det ett svenskt ord för detta?) till Darjeeling express och utspelar sig på ett hotell i Paris där Jason Schwartzman bor.

Tydligen ska det som sker i denna film ge en djupare förståelse för var som senare sker i Darjeeling vilket är en intressant idé. Tydligen så hade Wes tänkt filma ytterligare kortfilmer för att fylla i bakgrunder till de tre huvudpersonerna men han valde att köra Hotel Chevalier separat.

Lite info för oss amatörfilmare:
Filmen är filmad på två och en halv dag och klippt på Wes Egen dator på under en vecka. Han har till och med finansierat hela själv… När jag blir stor så ska jag också ha en massa kända skådisar som kompisar och en massa pengar. Det, och en 35 mm kamera i garderoben.

Länk till filmen

Game on!

Bara förtexterna ger en föraning om vad vi kommer att uppleva de närmaste timmarna. WWE, Jag säger bara Let’s get it on! Ibland är det oerhört befriande att sätta sig och se en riktig actionfilm. En sån som inte utmanar dig intellektuellt utan ger dig en riktigt adrenalinkick istället.

Upplägget är att 10 dödsdömda fångar får 30 timmar på sig att döda varandra. Den som vinner får friheten. Inte så mycket nytt än så länge. Jag kommer ihåg den gamla filmen Gun men med Christopher Lambert där en massa folk i ett fängelse skulle döda varandra och den var också underhållande. Ett bra upplägg för action helt enkelt.

Stone Cold Steve Austin är en riktig actionjälte och Vinnie Jones är precis så ond och sadistisk som en skurk ska vara. Filmen är snygg det märks att pengarna inte bara gått till catering. De har till och med fått in lite karaktärsutveckling in i mellan fighterna så håll i hatten och njut av denna rafflande actionrulle.

Vill du ha en actionfilm som ligger över snittet så gå och se denna.

Black snake moan

Om man får tro postern eller synopsis på filmen så rider den på Grindhouse-vågen med mycket naket och mycket vågat. Hela marknadsföringen av filmen har handlat kring sexualitet. Tag-line är "Everything is hotter down south" och i alla marknadsföring så ser man en halvnaken Ricci som sitter vid fötterna på Sam Jackson. Det är därför det blir lite märkligt när filmen överraskar med att vara en rätt finkänslig film och inte en sploitation som jag först trodde.

Alla har väl hört upplägget där Christina Ricci spelar en nymfomanisk trailer-trash tjej som blivit gravt misshandlad och lämnad vid sidan av vägen för att dö. Sam Jackson hittar henne och kedjar henne till elementet hemma i sitt hus för att driva ut alla onda andar.

Om du tänker dig mer drama och minde naket så är du också ett steg närmare att uppskatta filmen. Jag tycker att den hade mer gemensamt med Monsters ball än vad postern vill erkänna. Tårarna kom minsann i slutet och det är också därför jag tycker att folk ska se den. Inte för att jag grät i slutet men för att den är förlösande som bra dramer ska vara.

Clover fields forever?

Det är inte varje dag som jag blir eld och lågor över en filmtrailer och det är heller inte varje dag som jag blir imponerad av marknadsföring. Men just idag (eller en dag för någon månad sen om man ska vara petig) så har jag sett ljuset i form av JJ Abrams senaste projekt.

JJ Abrams är mannen som gav oss LOST, TV-serien som skapade en uppsjö av imitationer och som använde flera medier i sitt pussel. Man kunde både läsa böcker och besöka hemsidor som gav en större bild av vad som hände de stackars strandsatta. Med detta i bagaget kan man lugnt säga att JJ vet vad han håller på med när han släpper en trailer utan titel, synopsis eller annan info. Det enda som finns är ett mysterium som filmnördar världen över kastade sig över och försökte avkoda. Det dök upp både dolda hemsidor och en uppsjö spekulationer om vad det var vi såg i trailern.

Clover fields är en av de kallelsenamn som film-communityt (otäckt ord det där) döpt den till. Oavsett vad filmen kommer att heta så är trailern ett måste att se. Tekniskt sett är den skickligt presenterad och jag törstar efter mer.

Se den omedelbart via denna länk

En glad överraskning

Det första jag tänker på när jag ser namnet Kevin Costner är dåliga och pretentiösa mastodontfilmer. Så på Mr Brooks hade jag ganska låga förväntningar något som filmen inte förtjänade. Kevin gör en mycket god insatts som den ångestfyllda seriemördaren och William Hurt som spelar hans mördande alter ego gör också en otroligt bra roll som den övertalande sidan av Mr Brooks natur.

Det är ett otroligt skönt upplägg att mr Brooks mördande sida spelas av en annan skådespelare. De två har konversationer med varandra som ingen hör och ger faktiskt Kevins karaktär mer mänsklighet eftersom man ser hans kval som ”vanliga” Brooks. Filmen är smart och har en plot som håller hela vägen i mål vilket lyfter den över medelmåttan.

Jag tycker definitivt att man ska se den. Det gör sig bra en fredagskväll med de vanliga tillbehören inom räckhåll.

Bio: Bourne ultimatum

Efter att ha sett den sista delen i Bourne-trilogin kan jag inte låta bli att bli oerhört imponerad av Paul Greengrass. Han regisserade de två sista filmerna och är mannen som har delat biopubliken i två läger. Den ena sidan hatar honom för att han alltid måste köra sin skakiga kamera och dokumentära foto medan den andra sidan älskar honom för just detta. För mig ger det ett lyft, en förstärkning av stressen, när kameran inte står still utan är med i filmen på ett helt annat sätt. För er som inte har någon aning om vem killen är kan jag bara rekommendera filmen Bloody Sunday som är en av de få filmer han har regisserat. En oerhört stark skildrig av den ökända incidenten på Nordirland. Ok nog om det, över till själva filmen.

Själva filmen är en bra blandning av action och stillsamt drama. Dock finns hela tiden en känsla av stress och spänning närvarande även i de lugnare delarna så filmen är faktiskt lite ansträngande att se. Den kräver koncentration från ruta ett, något som man inte är bortskämd med som filmtittare.

Filmens början är också smart. Slutscenen i tvåan är ju att han ringer till Pamela Landy och hon avslöjar hans riktiga namn. Denna scen knyts ihop snyggt genom att den dyker upp i mitten av trean och i och med att man fått följa händelseförloppet fram till denna scen så rekontextualiseras det man såg i tvåan – sk. Manusporr.. Mmm sexigt.

Sedan är det alltid skönt att se Paddy Considine. Här spelar han en reporter som hamnar mitt i smeten. Det är inte bara han som sköter sig utan jag skulle säga att alla skådisar känns inspirerade.

Det jag gillar mest med Bourne är faktiskt att allt han gör är otroligt men inte overkligt. Jag får hela tiden känslan av att det han gör går att genomföra och inte någon gång genom trilogin har jag känt att den realismen bryts. Istället förstärks den genom små grejer som Bourne gör. Som i tvåan när han ska kolla vilket rum Pamela Landy bor på. Skickligt genomfört utan några som helt tekniska prylar. Jag blir alldeles varm inombords bara jag tänker på det. Som ni säkert förstår så måste denna filmserie ses. Det är inte ett förslag utan en direkt order… för era eget bästa så klart.

Outlaw

Jag hade inte hört någonting om filmen innan jag satte mig ner för att se den. Detta kan vara både bra och dåligt – Förväntningar kan både hissa och sabba en film. När filmen öppnar får jag se en massa namn som höjer mina förväntningar. Sean Bean och Bob Hoskins är namn som förpliktigar och nykomlingen Danny Dyer gör inte mina förhoppningar lägre. Att det sedan är Nick Love, mannen bakom favoritfilmen Football factory gör saken ännu bättre. Och det känns som om han håller samma trovärdiga stil i denna som han gjorde i Footbaal factory.

Filmens upplägg är hämnd och sk. vigilante-rättvisa. Det är en skitig och brutal historia som flera gånger stannar upp för att ställa frågan hur lätt är det att egentligen skada en annan människa? Det är i botten ett drama som jag tycker berör och med ett lite överraskande slut får den väl godkänt. En film jag tycker att man ska se om inte för Sean Beans sköna insatts som ex-soldat.

Äntligen är sommaren slut

Då var sommaren slut och det finns äntligen tid för att se på film igen. Faan vad gött!! Det finns en massa filmer jag sett nu som inte finns kommenterade på sidan så jag ska försöka delge er några omdömen inom en snar framtid.

Bio: Simpsons the movie

Då har man sett Simpsons the movie. Helt ok är utlåtandet även om jag tyvärr har tappat lite av engagemanget för den gula familjen. För även om Simpsons är en mediehistoriskt viktig serie så har 18 år tagit lite udden av den. Den banade väg för vuxenserier (förstå mig rätt) men har blivit omkörda av tex Family guy.

Filmen är precis som serien fylld med intertextuella passningar till annan media och starkt satirisk. So far so good men plotten känns ändå lite för överdriven för att kunna tas på allvar. När serien har satir och jordnära plotter som trademark så har istället filmen blivit en high concept-skapelse med en massa spektakulära scener som skulle fått Bruckheimer att dreggla.

All in all så fungerar den föredömligt korta filmen rätt igenom. Jag är underhållen och sitter och småmyser åt deras nickningar till både Steven Segal och zombie-film.

Bio: Transformers

Filmen kändes väldigt schizofren. Den öppnar med en otroligt bra och seriös actionscen med en ond robot som anfaller en amerikansk bas i mellanöstern. Sedan blir det en tonårsfilm men otroligt pinsamma ögonblick för att vända till en seriös actionfilm igen. Den vänder hela tiden och den ena ploten tar ämnet på största alvar medan den andra gör det inte.

Det var också länge sedan jag var med om att en karaktär som man introducerar med en egen plotline inte har något med filmen att göra. En australiensisk tjej som jobbar på NSA har knäckt koden för vad det är som anfallit. Hon är med en massa i början av filmen men har i slutändan inget med filmen lösning att göra. Hon är bara utfyllnad för att man ska kunna lägga på 20 minuter på speltiden.

I slutändan så blir filmen inte något vidare trots bra actionscener och en radda med intertextuella passningar till andra filmer. En som jag kom och tänka på direkt är när en av bilarna bygger om sig till en cool gul bil med svarta fartränder på huven. Då väljer man att spela Battle without honor från Kill bill soundtracket som en referens. Sånt gillar jag. Det var flera punkter som jag hajade till och log gillande. En annan referens var Bernie mac som spelar bilförsäljare i början. Han heter Bobby Bolivia… Like the country.

Filmen var underhållande men i slutändan led den av att skaparna inte kunnat bestämma sig vilken målgrupp man velat ha. Man har istället kombinerat flera målgrupper vilket jag tror skapade mer problem än de löste.

Remakes och rekonstruktioner

Om remakes har varit den senaste flugan i Hollywood de senaste åren så är rekonstruktioner den nyaste. Tarantino & Rodriguez försökte att efterhärma sjutiotalets grindhouse-filmer och Soderbergh har försökt att kopiera de gamla noir-filmerna. The good german är en skicklig efterkonstruktion som direkt känns lika autentisk som klassiker som Rome open city, Casablanca och Chinatown.

Precis som grindhouse-experimentet så har the good german identifierat vad det är i de gamla filmerna som gör att vi tycker att de är gamla. Det är inte bara den svartvita bilden utan det är mycket mer som hur kameran hanteras och format etc. Det är häftigt att se att man kan göra en film som andas 60-70-tal på 2000-talet.

Jag gillade the good german och för alla som gillar gammal noir så kan jag varmt rekommendera denna film.

Kulturmörker

De flesta har inte fattat att sommaren egentligen är den bästa årstiden för att gå på bio. Vi få utvalda som insett detta myser inombords när vi slipper stå i kö för att köpa våra biljetter. Egentligen är sommaren till för spontana biobesök. På timmen kan man få en bra plats på nästan alla filmer och det är skönt och svalt i biomörkret.

Tyvärr så jobbar jag som mest på somrarna så jag får sällan chansen att gå på bio trots att jag vill så det värker. Jag jobbar morgon till kväll på uteservering och hinner därför inte ens se film hemma. Ni förstår vilket kulturmörker jag lever i här i Norge.

Det är också den störta anledningen till att det inte händer så mycket på denna blog under sommaren. Självklart så jobbar jag på att se så många biofilmer som möjligt men än så länge har det inte gått så bra… Och nu kommer solen också.

Bio: Next

Jag hade inte speciellt stora förväntningar på denna thriller. Dock blev jag överraskad över filmens stilsäkra kamera. Det blev lite specialeffekter och ett par sköna scener med Jessica Biel som sköter sig precis så bra som hon gjorde i Illusionist. I det hela var den en skön film i samma stil som Deja vu med lite framtidstankar och en välgjord plot.

Även om filmen slutade lite mitt i så skötte den korten väl på vägen. Det är inte varje dag som man får en bra film som ligger runt 1 timme och 30 minuter och det var väl den sista halvtimmen som man blev överraskad över. Som vanligt trodde jag att det var en halvtimme kvar när filmen avslutar. Det känns lite mer som en pilot till en modern tv-serie än en hollywoodfilm. Dock klagar jag inte, tvärt om så visar den att man inte behöver 3 timmar att berätta en histoia.

Jag tycker att den var otippat bra och jag var underhållen hela vägen. Juliane Moore gör en bra roll som FBI-agent även om det är en repris från guldrullen Hannibal. Jag känner att jag vill nämna Peter Falk som spelar den gamla man som Cage är god vän med. Jag har inte sett honom sedan Columbo och det är skönt att se att han åldrats med värdighet.

Bio: Sunshine

Efter att ha sett trailern trodde jag att jag sett hela filmen men efter att eftertexterna börjat rulla förstod jag att det fortfarande fanns en hel del att uppleva med detta sci-fi spektakel. Det är en väldigt snygg film men känsla precis som Danny Boyles tidigare filmer. Även om man inte direkt tänkte på 28 dagar senare så kändes det dock som ett gediget hantverk. Filmen är otroligt snygg men kameraklipp som tagna från 2001 – en rymd Odysse. Det känns som om filmen snarare är en hyllning till äldre sci-fi klassiker som just 2001 och Solaris än en egen film. Den börjar långsamt med mycket drama innan den vaknar till med vild action och rymdplotter som fått Hal 9000 och Event Horizon att vara avundsjuka.

Jag tycker att den är värd en chans om du gillar sci-fi.

Bio: Shooter

Den var bättre än jag trodde. Med Antoine Fuqua vid rodret kan det inte bli fel och den höll en mycket hög kvalitet. Det kunde blivit en klassisk 90-talsrulle ala Replacement killers men istälet blev det närmare en bourne film med en mörkare kamera. Med en skitig och realistiskt stämning blir Bob Lee Swagger en trovärdig actionhjälte istället för de odödliga hjältarna på 90-talet.

Hela vägen känns filmen trovärdig både i terminologi och stämning och Bob Lee är precis så hård som jag hoppats på. Inte nog med detta, kameran är otroligt välskött. Filmen öppnar med ett crane shot som Jerry Bruckheimer hade varit stolt över. Den är snygg rätt igenom med själ och hjärta på rätt ställe. Det är en actionfilm av gamla mått mätt.

Gillar du actionfilmer som Sniper eller Replacement killers så bör du se denna välgjorda actionspektakel.

Gridiron gang

När en rappare står på omslaget till filmen brukar detta vara ett illavarslande tecken. I detta fall så är det Xzibit som blivit insläppt i Hollywood men precis som sin kollega Mos Def gör han ett habilt jobb. The Rock visste jag redan kunde göra det bra men jag blev glatt överraskad av allas vårt charmtroll X som till skillnad från andra som fått samma chans inte gör en dålig actionfilm med Steven Seagal.

Filmen i sig är en historia om vänskap och att växa som människa. Det handlar om en grupp ungdomsbrottslingar som får en chans att träna amerikansk fotboll under sin vistelse på ungdomsanstalt. Den har gjorts förut i många olika skepnader från Adam Sandlers The longest yard till The Might ducks men här måste jag faktiskt erkänna att detta kändes. Alla levererar och flera gånger känner jag mig glansig i ögonen av de äkta känslorna.

Dock måste jag säga att en av filmens smartaste drag var att i eftertexterna köra klipp ur en dokumentär som handlar om det som filmen velat porträttera. Det kändes oerhört mycket kraftfullare att få se hur nära verkligheten filmen var än att det bara står ’baserad på en sann historia’.

Jag tyckte att det var ett bra drama så har du funderat på att se den men tvekat så tror jag att du inte kommer att bli besviken.

Bio: Spindelmannen 3

Jag brukar inte ha svårt att leva mig in i filmer och de flesta som gått på bio med mig kan vittna om att i rafflande sekvenser sitter jag som förlorad i ögonblicket (vet inte hur man översätter det engelska uttrycket). Trots detta hade jag svårt att komma in i spiderman 3. Inte för att det saknas rafflande sekvenser för det kändes ibland som om filmen inte innehöll något annat än just detta men den kändes tom och innehållslös. Alla gör sitt jobb men ändå bryr jag mig inte. Filmen glimtar till ett par gånger under de två och en halv timme den rullar. Filmens absoluta höjdpunkt är Bruce Campbell som spelar en fransk hovmästare på restaurangen som Peter Parker tänkt fria till MJ på. Det är komik på högsta nivå och går helt emot resten scenen som är blytung. Det säger en del om filmen när en comic sidekick är ljusglimten men det är framför allt i de sekvenser när filmen ironiserar över sig själv och superhjältegenren som den lyfter. Peter Parker som blivit besatt av den onda dräkten lever ut sin egoism och ondska genom att gå trottoaren ner ala Travolta från Saturday night fever eller när han räddar dagen hinner han stanna in och posera framför en vajande amerikansk flagga.

Frågan är om den egentligen inte borde klippas ner. Det känns som om manusförfattarna ville ha in för mycket. Plotten med Venom kommer inte in för i slutet och känns mer eller minde ointressant. De kunde fokuserat mer på Sandman precis som i spiderman 2 där Doc Oc blir en levande karaktär istället för en dataanimation. Sedan kan det väl vara så att jag helt enkelt har tröttnat på Tobey och Kristens otroligt gnälliga relation som egentligen inte förändrats på tre filmer. Bryce Dallas Howards Gwen Stacy känns därför väldigt fräsch eftersom hennes plot lyfter fram en annan sida av Peter Parker som vi inte blivit matade med.

Jag vet inte om jag vill rekommendera filmen, är du sugen på adrenalin kan du lika gärna se om Bad boys 2 eller gå och se Shooter som faktiskt var en hygglig actionfilm som inte ville vara med än just underhållning.

En vacker saga

Som alltid är Darren Aronovskys filmer svåra att placera men the Fountain är ett misslyckande i marknadsföringssynpunkt. När filmen släpptes fick jag intrycket av att filmen skulle handla om två personer som hittat källan till evigt liv och levde genom historien tillsammans. Men icke sa nicke. Filmen är istället mer av en saga som handlar om Hugh Jackmans kärlek till sin döende fru.

Filmen är otroligt vacker med bilder som tagna ur fantasin. Musiken av Clint Mansell är också perfekt för att rama in melankolin och den ständigt närvarande Döden. Det är en vacker film som jag tycker ska upplevas även om jag tror att en del kan störa sig på den mer icke linjära berättelsen.

Les Trippelets de Belleville

Ord som knepig, bisarr och surrealistisk dyker upp när jag tänker på denna mycket udda franska animation. Efter att filmen var slut satt jag och funderade på varför jag gillade den. För även om plotten är tunn och de karaktärer som är med är så vridna och bisarra att det är svårt att relatera till dem så satt jag trollbunden filmen igenom utan att känna mig uttråkad.

Den har en väldigt egen stil i tecknandet vilket bidrar till att hålla intresset uppe men det är inte alla delar av magin utan det finns något mer som jag inte kan sätta fingret på. En annan del är allt det oväntade som sker. Filmen följer inte logikens lagar utan saker som tex. köra trampbåt över atlanten ifrågasätts inte. På detta sätt händer de mest udda saker som man inte hade en chans att lista ut. På detta leker den med att lägga filmer i filmer vilket ytterligare lägger ett par lager på den redan öppna tolkningen.

Se den för jag behöver fler som kan ge mig feedback på varför de gillade eller inte gillade den. Jag vill begripa!!!

Inte så bra som utlovat

Tittade på den danska indyfilmen Pusher för ett par dagar sedan. Den har av många hyllats som både en kultklassiker och man har velat tillskriva den en viktig roll i den danska nya vågen som kom i slutet på nittiotalet. Tyvärr blev jag besviken då filmen är helt ok men inte mer. Den är inte heller speciellt våldsam, något som utlovats i recensioner. Nu kanske jag är härdad och har en annan uppfattning om vad våldsamt är men det är inget nytt. Någon misshandel och lite tortyr är det dock med så för er som inte klarar av att se detta på film kan det kanske räknas som brutalt.

Skådespelarinsatserna är på topp med Kim Bodnia och Mads Mikkelsen i huvudrollerna. Filmen har en skakig dv-känsla viket jag kan tycka är helt ok och ger ett väldigt dokumentärt intryck snarare än ett sönderklippt. Handlingen känns dock tunn och ganska oengagerade. Det är som bekant svårt att porträttera en knarklangare på ett sätt som gör att vi som tittare bryr oss och det är inte förrän på slutet som Kim Bodnias karaktär får mitt medlidande. De kunde visat hans mänskliga sidor tidigare i filmen tycker jag.

I det hela är det en bra film som underhöll mig men inte mer. Se den och bilda dig en egen uppfattning tycker jag. Det är filmen värd.

Bio: Hot fuzz

Filmen kändes mer som en hyllning till framför allt brittiska polisdramer men också amerikansk actionfilm snarare än en parodi som är fallet med tex. Scary movie serien. Den är till en början mer av ett drama och skruvar gradvis upp ploten med både brutala mord vilda teorier. Det är inte förrän helt på slutet som man helt urartar ala Bruchheimer med allsköns passningar till både Bad boys II, the rock och Point break.

Jag gillade filmen starkt främst för att den höll ihop som film och inte bara var en serie roliga scener som staplats på varandra. Sedan är Simon Pegg och Nick Frost ett trovärdigt radarpar med lätt homoerotiska undertoner precis som det ska vara i denna typ av film. Även om den inte var lika bra som gängets tidigare film Shaun of the dead så håller den samma höga kvalitet rätt igenom. Det finns en del roliga cameos också. Se om du kan hitta Peter Jackson eller Cate Blanchett som båda dyker upp.

Den kommer varmt rekommenderad

Bio: 300

filmen 300 är lite av Gladiators autistiske lillebror. Där Gladiator skiner med både en stark story och snygga fighter är 300 lite mer storymässigt handikappad. Men precis som Rain man så överkompenserar den med att ha ohyggligt snygga slag och en otroligt stilistisk bild.

Jag gillar den stark enbart för att det är en värld där man kan dö av svärd. Det är antikt sandalvåld när det är som bäst och ingen kommer kunna ta ifrån 300 det. Fredrik Strage recenserade filmen in DN och där sa han ett par sanningens ord: överdådigt, testosteronstint och med mycket svärd. Vad mer kan man önska sig?

Filmen säljs som just detta och om du tycker Strages ord låter som en helkväll så kommer du också älska filmen. För dig som känner dig mer osäker kan jag ge rådet att se någon annan film där man inte staplar kroppar i tusental och hugger av kroppsdelar i slow motion.

Mitt grabbiga jag ger filmen två tummar upp.

Bio: Hannibal Rising

Trots ganska låga förväntningar tyckte jag att filmen kändes seg och det fanns endast ett fåtal passager som kändes intressanta. Det var länge sedan jag kollade på klockan under en biofilm. Jag ser främst två problem i filmen och det är dels huvudpersonens otroligt träiga skådespel samt det ojämna tempot. Det måste vara en nästan omänsklig uppgift att bära Anthony Hopkins mantel efter att han blivit ett med rollen som den aristokratiske kannibalen Lecter. Gaspard Ulliel är väldigt träig och stel med en fånig aristokratisk brittisk accent trots att karaktären inte satt sin fot i England.

Nej det känns som om denna filmserie begravde sig själv med denna film men å andra sidan är det få filmserier som klarar att hålla måttet efter fyra filmer.

Nytändning

Efter ett uppehåll med sinande inspiration så bestämde jag mig för att antingen lägga ner eller köra igång igen. Ni kan gissa vilket det blev. Har sett en massa film under min frånvaro och jag kommer att försöka få ner några av dem på pränt men jag lovar inget än så länge.

Mycket nöje.

Koreanska monster

Jag vet inte var jag ska börja för jag har sett stölligt mycket bra film på sistone. Först ut blir den Koreanska mosterrullen The Host som tog mig lite med storm. Som alltid är det som Koreanerna gör otroligt snyggt. Fotot är mycket snyggt och med tanke på att cinematografi inte brukar vara första prioritet i monsterfilmer så blev jag imponerad. Skönt är också att det inte är varken soldater eller vetenskapsmän som räddar världen utan en otroligt dysfunktionell familj vars dotter blivit bortförd av monstret.

Även effekterna är välgjorda och jag gillade monstrets klumpighet på land vilket gav upphov till en del fysiska skämt. Det blev ibland en konstig blandning av slapstick, drama och slakt. Konstig men bra för jag gillade den starkt som ett otroligt otippat kort.

Galen är ordet jag letar efter.

Nya toppartister!!!

Fick just detta på mailen. Detta är ytterligare ett bevis för att jag hade rätt i mitt tidigare antagande att Jay-Jay blivit utval. Blir varm inombords när jag läste det.

Det var egentligen bara det jag ville säga.

En film att hålla ögonen på

Såg precis färdigt på filmen Children of men och jag måste säga att när den är bra är den fruktansvärt bra men tyvärr så tappar den tempo i mitten. Filmen i sig är en framtidsskildring där det inte fötts några barn på 18 år. Handlingen utspelar sig i Storbritannien och påminner om V för vendetta fast med en annan art director. Ett överstatssamhälle fast här skildrat som skitigt och nergånget istället för V för vendettas mer imponerande arkitektur. Huvudpersonen spelas av Clive Owen med Julian Moore och Michael Caine som bifigurer.

Något jag måste nämna är en över fem minuter lång tagning där hjälten hamnar mitt i en eldstrid och det blir blodstänk på linsen etc. Smaka på den du De palma. Det är ofta snygga steady cam shots där kameran följer med och dokumenterar ett händelseförlopp istället för att presentera det, något som jag tycker ger en ökad inlevelse. Otroligt snyggt filmad som sagt och jag fick väldiga associationer till datorspelet Half life 2 i estetik och handling vilket inte kan vara dåligt. I sitt utförande påminner den om BBC-filmer som day of the triffids där man får mycket sagt utan en massa specialeffekter och annan lyx. Den är otroligt brutal på sina ställen och den känns väldigt trovärdig i sin skildring.

Den måste ses om inte annat för att stödja film som inte liknar Hollywood.

Bio 4: Rocky gör come back

Jädrar vad mycket bra film jag sett på bio i år! Det är bara början på januari och det känns som om jag sett mer bra film i år än vad jag såg på hela 2006. Efter en räcka med bra filmer så sjönk jag åter ner i biostolen och såg Rocky Balboa. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig men jag blev inte besviken… Alls. Det känns att Rocky är en karaktär som Stallone håller kär. Han gör rollen med bravur och jag fick följa Rocky i över en timma innan han började prata om att boxas igen. Inlevelsen är total och jag kände verkligen med Rocky i hans vardag.

Sedan var utgången av filmen öppen länge och efter att dammet lagt sig kunde jag glatt konstatera att även slutet var värdigt. Det är inte varje dag man kan besöka en karaktär 20 år senare och det fortfarande känns bra. Denna film har ett stort hjärta och en genuin känsla som gör att jag inte annat än älskar den. Stallone gör sitt livs insatts och jag hoppas att han får en Oscar för sitt livsverk.

Faan vad bra säger jag och gör två tummar upp.

Bio 3: Tony Scott gör det igen

Gick och såg Deja vu för någon vecka sedan och jag blev mycket positivt överraskad. Även om Tony Scott är otroligt stilsäker i sitt bildspråk och teknik så är han inte känd för att alltid välja rätt filmer att regissera. Denna gång har han dock träffat rätt och hans skitiga bilder lyfter historien ännu ett steg. Denzel Washington är en ATF agent som är utsett att utreda ett terrordåd mot en färja. I och med detta blir han inbjuden till en hemlig organisation inom FBI som har en del speciell teknologi till sitt förfogande. Mer vill jag inte säga utan filmen ska upplevas helst utan någon förhandsinformation.

Det är detaljerna och stilen på filmen som gör att jag fastnade så för den. Även om Denzel gör en god insatts så är det ändå inte där som jag fastnade. Tonys bilder och kamerateknik är i denna film perfekt. Han har inte gjort för mycket med bilden som i Domino eller Man on fire utan här har han varit väldigt sansad för att vara mannen som kallas 9 camera Tony. Det är amerikansk thriller när den är som bäst vågar jag säga.

Måste ses helt enkelt!

Bio 2: The departed är en bra remake

För en gångs skull kanske man skulle lägga till eftersom Hollywood just nu är inne i en remake frenzy där alla asiatiska filmer ska göras om i amerikansk anda och säljas som nya till en lättlurad biopublik. Till grund ligger den uppmärksammade hong kongfilmen Infernal affairs men denna gång förlagd till Bostons under värld. Scorsese behöver väl ingen närmare presentation utan har ett bra handlag med att porträttera våld och elände. Men med filmer som Taxi driver och Goodfellas i bagaget är det väl ingen som tvivlar på detta.

Även om alla gör en bra skådespelarinsatts så måste ändå Jack Nicholson få den stora äran med sitt skickliga porträtt av den hänsynslöse maffiabossen Frank Costello som är den som filmen snurrar kring. Det jag gillar mest med filmen är att de inte gjort om slutet utan filmen känns lika kompromisslös i denna version som i sin föregångare. Det är en brutal polis och gangsterfilm där vi får se en polis som gått under cover och en brottsling som infiltrerat polisen. En uppsjö av bra skådisar lyfter filmen och ger den ett mervärde bortom grundhandlingen.

Den kommer högt rekommenderad.

Dags att blicka framåt

Biofilm i all ära men ibland får man chansen att se en film man väntat på lite tidigare än… Väntat. I detta fall heter filmen Unknown och handlar i grunden om ett kidnappningsdrama där alla inblandade tappat minnet. De är instängda i vad som bara kan kallas ett ointagligt fort och på grund av minnesförlusten vet de inte vem som är gisslan och vem som är kidnappare. En smart plot som känns fräsch mycket på grund av att man fått tag på så pass bra skådespelare. I rollerna ser vi bla. Jim Caviezel, Greg Kinnear, Barry Pepper och vår egen Peter Stormare vilket är en guldlista med tanke på att det är regissören Simon Brands debutfilm.

Det känns också att den är en indiefilm med få platser och en tät plot istället för vilda biljakter och häftiga effekter. En mycket underhållande film där plotten bit för bit avslöjas med hjälp av flashbacks. Se den om du får chansen för den kommer nog inte på bio här hemma i Sverige över huvudtaget tyvärr.

Bio 1: Vilken djävla resa

Såg den nya bondfilmen Casino Royale för några veckor sedan och jag vet inte var jag ska börja. Ska jag skriva om det djärva draget att starta om Bond och förkasta över 40 år av historia, är det öppningsscenen med adrenalinsprutan rätt i venen jag ska skriva om eller är den euforiska känslan av att se en riktigt bra film som gör att jag har lust att sjukskriva mig och gå och ta en öl istället? Eller kanske om hur Daniel Craig gick från att vara hånad och avskydd som Bond till att betraktas som en messias av en enad kritikerkår? Du ser att det finns mycket att skriva om den nya Bondfilmen.

Eftersom jag är en ansvarsfull bloggare kan jag ju inte med gott samvete vare sig uppmuntra till att sjukskriva sig för att dricka öl eller sprutor i venen så det får väl bli om filmen i sig.

Filmen öppnar med ett bang! En jakt som går över byggnadsställningar och stadsdelar för att sluta i en ambassad. Jag släppte inte taget om biostolen förrän scenen var slut tio minuter senare. Det kallar jag en bra början. Filmen har en bra mix av action och skådespel och den känns fräsch, något som Bond inte har gjort på många år. Mr Craig gör en bra tolkning av den hårda agenten och precis som Brosnan lyckas han blanda den brittiska gentlemannen med den tuffa mördaren precis som en modern Bond ska vara.

Inspirerad är ordet jag letar efter. Även tidigare har bra skådespelare porträtterat skurkar men här känns det lite mer genuinare på något sätt. Se den så fattar du ok? Jag vill inte avslöja något mer för att inte sabba något.

En otippad vinnare

Slog upp morgontidningen i morse och blev mycket förvånad över att en av mina favoritartister var med på en stor bild i SVD samt i VF. Senare på dagen kunde han ses på Metros löpsedel samt i TV-soffan. Jay-Jay Johansson har blivit hip och jag fattar det inte. Eller jo, jag fattar men det blir inte ett lika roligt bloginlägg om jag börjar med den cyniska slutsatsen.

Senast jag kollade var inte triphop speciellt inne. Killingänget gjorde till och med en sketch om Expressen Fredag där de hånade genren… Så ute är den. Band som Massive attack och Portishead får inga helsidor i kulturbilagorna utan passerar obemärkt förbi för att ge plats åt band som Arctic Monkees och den senaste Idol-vinnaren vad han nu heter.

Därför känns det ganska skönt att kulturrecensenterna bestämt sig för att en kille som sjunger i falsett och spelar musik som andas 90-tal ska få så mycket uppmärksamhet. Nu helt plötsligt har varenda recensent hans gamla plattor och namedroppar albumnamn som Tattoo och Poison i var och varannan mening för att verka som om de gillat honom sedan 97 då hans första platta släpptes. Konstigt det där med vad som är inne och vad som är ute. För en gångs skull så har recensenterna rätt i sin dyrkan så om det är någon gång som uttrycket att det som står i tidningen är sant verkligen är sant så är det nu.

Så nästa gång du står på OBS och tittar på topplistan skit i Radio Rix nya skiva och leta rätt på Jay Jays juvel The long term physical effects are not yet known.

Hade jag varit din pappa så hade jag hotat med att dra in veckopengen om du inte köpte den…

Med gråten i halsen och blodsmak i munnen

Om den Brysomme mannen var 2006 års bästa film som ingen svensk såg så var Danny the dog årets film som ingen såg 2005. Filmen såldes som en Jet Li film vilket fick alla dramamänniskor att rynka på näsan och de fans som gick och såg den rynkade på näsan åt allt drama. Filmen är något så udda som ett kärleksbarn mellan Hong Kong action och Brittiskt drama.

Även om det är snygga actionscener så är det dock dramat i filmen som gör den värd att se. Jet Li spelar Danny som blivit uppfostrad som en vakthund av Glasgowgangstern Bart spelad av Bob Hoskins. Släng in Morgan Freeman som den blinde pianostämmaren som visar Danny en annan värld bortom våldet och buren och du har en vacker historia om att upptäcka sig själv. Jet Li ger en nyanserad roll som den nästan efterblivne Danny och lyfts ytterligare av hans två motspelare som även de gör en inspirerad insatts.

Så det är dags att gå ner till din lokala videobutik och börja leta i actionhyllan efter denna dramajuvel och sedan bereda dig på 98 minuter med gråten i halsen och blodstänk på Tv-rutan.

vad gjorde du (inte) i somras?

Jag läste just en retrospekt på filmåret 2006 och när de räknade upp filmer som inte slog så nämndes idolsatiren American Dreamz. Min fråga till dig är därför följande: Vad faan gick du inte och såg denna galna satir för? Ta en sekund och fråga dig själv varför just du missat denna film och välj sedan mellan följande alternativ:

• a) Med en sådan fin sommar ville jag inte sitta inne i en kall biosalong
• b) Lade pengarna på en bra svensk polisfilm istället. Det gäller att veta vad man får.
• c) Låter som en kul film men jag missade den helt
• d) Sade nej direkt eftersom jag hatar filmer med sång i.

d var alltså rätt svar. Det enda svar där du faktiskt tagit ställning även om den var felaktig. Av alla de andra alternativen vad b extra fel. Om du valt detta måste du som straff gå och hyra Joe Carnahans thriller Narc omedelbart för tvätta rent dina variga ögon med denna antiseptiska polisfilm.

Min enda tröst är att Beck också floppade på bio (dock en otroligt liten tröst) för annars är det svårt att vara positiv, såg att de gör reklam för Michael Nykvists nya film på TV.