Bio 1: Vilken djävla resa

Såg den nya bondfilmen Casino Royale för några veckor sedan och jag vet inte var jag ska börja. Ska jag skriva om det djärva draget att starta om Bond och förkasta över 40 år av historia, är det öppningsscenen med adrenalinsprutan rätt i venen jag ska skriva om eller är den euforiska känslan av att se en riktigt bra film som gör att jag har lust att sjukskriva mig och gå och ta en öl istället? Eller kanske om hur Daniel Craig gick från att vara hånad och avskydd som Bond till att betraktas som en messias av en enad kritikerkår? Du ser att det finns mycket att skriva om den nya Bondfilmen.

Eftersom jag är en ansvarsfull bloggare kan jag ju inte med gott samvete vare sig uppmuntra till att sjukskriva sig för att dricka öl eller sprutor i venen så det får väl bli om filmen i sig.

Filmen öppnar med ett bang! En jakt som går över byggnadsställningar och stadsdelar för att sluta i en ambassad. Jag släppte inte taget om biostolen förrän scenen var slut tio minuter senare. Det kallar jag en bra början. Filmen har en bra mix av action och skådespel och den känns fräsch, något som Bond inte har gjort på många år. Mr Craig gör en bra tolkning av den hårda agenten och precis som Brosnan lyckas han blanda den brittiska gentlemannen med den tuffa mördaren precis som en modern Bond ska vara.

Inspirerad är ordet jag letar efter. Även tidigare har bra skådespelare porträtterat skurkar men här känns det lite mer genuinare på något sätt. Se den så fattar du ok? Jag vill inte avslöja något mer för att inte sabba något.