Bio 1: Vilken djävla resa

Såg den nya bondfilmen Casino Royale för några veckor sedan och jag vet inte var jag ska börja. Ska jag skriva om det djärva draget att starta om Bond och förkasta över 40 år av historia, är det öppningsscenen med adrenalinsprutan rätt i venen jag ska skriva om eller är den euforiska känslan av att se en riktigt bra film som gör att jag har lust att sjukskriva mig och gå och ta en öl istället? Eller kanske om hur Daniel Craig gick från att vara hånad och avskydd som Bond till att betraktas som en messias av en enad kritikerkår? Du ser att det finns mycket att skriva om den nya Bondfilmen.

Eftersom jag är en ansvarsfull bloggare kan jag ju inte med gott samvete vare sig uppmuntra till att sjukskriva sig för att dricka öl eller sprutor i venen så det får väl bli om filmen i sig.

Filmen öppnar med ett bang! En jakt som går över byggnadsställningar och stadsdelar för att sluta i en ambassad. Jag släppte inte taget om biostolen förrän scenen var slut tio minuter senare. Det kallar jag en bra början. Filmen har en bra mix av action och skådespel och den känns fräsch, något som Bond inte har gjort på många år. Mr Craig gör en bra tolkning av den hårda agenten och precis som Brosnan lyckas han blanda den brittiska gentlemannen med den tuffa mördaren precis som en modern Bond ska vara.

Inspirerad är ordet jag letar efter. Även tidigare har bra skådespelare porträtterat skurkar men här känns det lite mer genuinare på något sätt. Se den så fattar du ok? Jag vill inte avslöja något mer för att inte sabba något.

En otippad vinnare

Slog upp morgontidningen i morse och blev mycket förvånad över att en av mina favoritartister var med på en stor bild i SVD samt i VF. Senare på dagen kunde han ses på Metros löpsedel samt i TV-soffan. Jay-Jay Johansson har blivit hip och jag fattar det inte. Eller jo, jag fattar men det blir inte ett lika roligt bloginlägg om jag börjar med den cyniska slutsatsen.

Senast jag kollade var inte triphop speciellt inne. Killingänget gjorde till och med en sketch om Expressen Fredag där de hånade genren… Så ute är den. Band som Massive attack och Portishead får inga helsidor i kulturbilagorna utan passerar obemärkt förbi för att ge plats åt band som Arctic Monkees och den senaste Idol-vinnaren vad han nu heter.

Därför känns det ganska skönt att kulturrecensenterna bestämt sig för att en kille som sjunger i falsett och spelar musik som andas 90-tal ska få så mycket uppmärksamhet. Nu helt plötsligt har varenda recensent hans gamla plattor och namedroppar albumnamn som Tattoo och Poison i var och varannan mening för att verka som om de gillat honom sedan 97 då hans första platta släpptes. Konstigt det där med vad som är inne och vad som är ute. För en gångs skull så har recensenterna rätt i sin dyrkan så om det är någon gång som uttrycket att det som står i tidningen är sant verkligen är sant så är det nu.

Så nästa gång du står på OBS och tittar på topplistan skit i Radio Rix nya skiva och leta rätt på Jay Jays juvel The long term physical effects are not yet known.

Hade jag varit din pappa så hade jag hotat med att dra in veckopengen om du inte köpte den…

Med gråten i halsen och blodsmak i munnen

Om den Brysomme mannen var 2006 års bästa film som ingen svensk såg så var Danny the dog årets film som ingen såg 2005. Filmen såldes som en Jet Li film vilket fick alla dramamänniskor att rynka på näsan och de fans som gick och såg den rynkade på näsan åt allt drama. Filmen är något så udda som ett kärleksbarn mellan Hong Kong action och Brittiskt drama.

Även om det är snygga actionscener så är det dock dramat i filmen som gör den värd att se. Jet Li spelar Danny som blivit uppfostrad som en vakthund av Glasgowgangstern Bart spelad av Bob Hoskins. Släng in Morgan Freeman som den blinde pianostämmaren som visar Danny en annan värld bortom våldet och buren och du har en vacker historia om att upptäcka sig själv. Jet Li ger en nyanserad roll som den nästan efterblivne Danny och lyfts ytterligare av hans två motspelare som även de gör en inspirerad insatts.

Så det är dags att gå ner till din lokala videobutik och börja leta i actionhyllan efter denna dramajuvel och sedan bereda dig på 98 minuter med gråten i halsen och blodstänk på Tv-rutan.

vad gjorde du (inte) i somras?

Jag läste just en retrospekt på filmåret 2006 och när de räknade upp filmer som inte slog så nämndes idolsatiren American Dreamz. Min fråga till dig är därför följande: Vad faan gick du inte och såg denna galna satir för? Ta en sekund och fråga dig själv varför just du missat denna film och välj sedan mellan följande alternativ:

• a) Med en sådan fin sommar ville jag inte sitta inne i en kall biosalong
• b) Lade pengarna på en bra svensk polisfilm istället. Det gäller att veta vad man får.
• c) Låter som en kul film men jag missade den helt
• d) Sade nej direkt eftersom jag hatar filmer med sång i.

d var alltså rätt svar. Det enda svar där du faktiskt tagit ställning även om den var felaktig. Av alla de andra alternativen vad b extra fel. Om du valt detta måste du som straff gå och hyra Joe Carnahans thriller Narc omedelbart för tvätta rent dina variga ögon med denna antiseptiska polisfilm.

Min enda tröst är att Beck också floppade på bio (dock en otroligt liten tröst) för annars är det svårt att vara positiv, såg att de gör reklam för Michael Nykvists nya film på TV.