Bio: Stardust

Jag var inte tveksam när jag klev in i salongen, snarare nyfiken på var Matthew Vaugn skulle ta filmen. Alla har spekulerat i det hela eftersom han inte regisserat denna typ av storfilm förut. Men min nyfikenhet stillades och jag vaggades in i filmen direkt på rutan ett. Det var länge sedan jag såg en sådan skön matinéfilm. Den har den perfekta blandningen av saga, dramatik, kärlek, humor och action. Skådespelet är väldigt bra och det är kul att se Michelle Pfeiffer igen. Hon har gjort ett ganska långt uppehåll innan hon nu återkommit i flera filmer 2007. Flera stora skådespelare dyker upp och gör inspirerade insatser.

Effekterna och kamera är bra och även om den faktiskt mot slutet blir lite irriterande förutsägbar så får den ändå en fyra som tack för att de visat att det fortfarande går att göra gammaldags matinéer fortfarande.

Se den

På ämnet Bergman

Det känns lite som om hans storhet var att skapa ganska mycket med ganska små medel. Det känns lite som om han vågade vara indy och bara köra på med det lilla han hade i en tid där det egentligen inte den typen av tankar fanns. Tyvärr blir skådespeleriet väldigt övertydligt och teatraliskt men det är väl problemet när man rekryterar alla skådespelare från teaterscenen. Grymt överskattad men helt ok är nog mitt betyg.

Bio: 28 veckor senare

Det är sällan uppföljare lever upp till sin föregångares rykte men 20 weeks later är en av de få som är precis lika bra som första filmen. Satt ett halv år efter den förta där man försöker att återbefolka delar av London under amerikansk militärs beskydd.

Filmen öppnar grymt starkt med en grupp människor som gömmer sig i ett hus. Efter ett par minuter går filmen från 0 till 100 på minde än en sekund och adrenalinet och ångesten sköljer över en när alla utom Robert Carlyle blir brutalt dödade av galna zombies.

Det är efter detta som filmens huvuddel börjar med ett London i karantän. Som filmaffischen avslöjar så kommer viruset in i denna slutna miljö med ännu mer panik som effekt. Precis som i första filmen så är zombierna otäcka när de springer fort som faan.

Det är dock i filmens plot som den skiner. Vi får följa Robert Carlyle som tillsammans med sina två barn försöker leva i det nya London. Det är den lilla människan som filmen handlar om inte de amerikanska militärerna som ses överallt. En hel del existentiell ångest av vilka val folk har gjort dyker upp vilket ger en bra känsla som sedan backas upp av zombiehotet.

Filmen har otroligt mycket skakig handkamera så känsliga tittare varnas dock. Ni som inte har problem med handhållen kamera ska omedelbart försöka få tag på denna film.