Bio: Next

Jag hade inte speciellt stora förväntningar på denna thriller. Dock blev jag överraskad över filmens stilsäkra kamera. Det blev lite specialeffekter och ett par sköna scener med Jessica Biel som sköter sig precis så bra som hon gjorde i Illusionist. I det hela var den en skön film i samma stil som Deja vu med lite framtidstankar och en välgjord plot.

Även om filmen slutade lite mitt i så skötte den korten väl på vägen. Det är inte varje dag som man får en bra film som ligger runt 1 timme och 30 minuter och det var väl den sista halvtimmen som man blev överraskad över. Som vanligt trodde jag att det var en halvtimme kvar när filmen avslutar. Det känns lite mer som en pilot till en modern tv-serie än en hollywoodfilm. Dock klagar jag inte, tvärt om så visar den att man inte behöver 3 timmar att berätta en histoia.

Jag tycker att den var otippat bra och jag var underhållen hela vägen. Juliane Moore gör en bra roll som FBI-agent även om det är en repris från guldrullen Hannibal. Jag känner att jag vill nämna Peter Falk som spelar den gamla man som Cage är god vän med. Jag har inte sett honom sedan Columbo och det är skönt att se att han åldrats med värdighet.

Bio: Sunshine

Efter att ha sett trailern trodde jag att jag sett hela filmen men efter att eftertexterna börjat rulla förstod jag att det fortfarande fanns en hel del att uppleva med detta sci-fi spektakel. Det är en väldigt snygg film men känsla precis som Danny Boyles tidigare filmer. Även om man inte direkt tänkte på 28 dagar senare så kändes det dock som ett gediget hantverk. Filmen är otroligt snygg men kameraklipp som tagna från 2001 – en rymd Odysse. Det känns som om filmen snarare är en hyllning till äldre sci-fi klassiker som just 2001 och Solaris än en egen film. Den börjar långsamt med mycket drama innan den vaknar till med vild action och rymdplotter som fått Hal 9000 och Event Horizon att vara avundsjuka.

Jag tycker att den är värd en chans om du gillar sci-fi.

Bio: Shooter

Den var bättre än jag trodde. Med Antoine Fuqua vid rodret kan det inte bli fel och den höll en mycket hög kvalitet. Det kunde blivit en klassisk 90-talsrulle ala Replacement killers men istälet blev det närmare en bourne film med en mörkare kamera. Med en skitig och realistiskt stämning blir Bob Lee Swagger en trovärdig actionhjälte istället för de odödliga hjältarna på 90-talet.

Hela vägen känns filmen trovärdig både i terminologi och stämning och Bob Lee är precis så hård som jag hoppats på. Inte nog med detta, kameran är otroligt välskött. Filmen öppnar med ett crane shot som Jerry Bruckheimer hade varit stolt över. Den är snygg rätt igenom med själ och hjärta på rätt ställe. Det är en actionfilm av gamla mått mätt.

Gillar du actionfilmer som Sniper eller Replacement killers så bör du se denna välgjorda actionspektakel.

Gridiron gang

När en rappare står på omslaget till filmen brukar detta vara ett illavarslande tecken. I detta fall så är det Xzibit som blivit insläppt i Hollywood men precis som sin kollega Mos Def gör han ett habilt jobb. The Rock visste jag redan kunde göra det bra men jag blev glatt överraskad av allas vårt charmtroll X som till skillnad från andra som fått samma chans inte gör en dålig actionfilm med Steven Seagal.

Filmen i sig är en historia om vänskap och att växa som människa. Det handlar om en grupp ungdomsbrottslingar som får en chans att träna amerikansk fotboll under sin vistelse på ungdomsanstalt. Den har gjorts förut i många olika skepnader från Adam Sandlers The longest yard till The Might ducks men här måste jag faktiskt erkänna att detta kändes. Alla levererar och flera gånger känner jag mig glansig i ögonen av de äkta känslorna.

Dock måste jag säga att en av filmens smartaste drag var att i eftertexterna köra klipp ur en dokumentär som handlar om det som filmen velat porträttera. Det kändes oerhört mycket kraftfullare att få se hur nära verkligheten filmen var än att det bara står ’baserad på en sann historia’.

Jag tyckte att det var ett bra drama så har du funderat på att se den men tvekat så tror jag att du inte kommer att bli besviken.

Bio: Spindelmannen 3

Jag brukar inte ha svårt att leva mig in i filmer och de flesta som gått på bio med mig kan vittna om att i rafflande sekvenser sitter jag som förlorad i ögonblicket (vet inte hur man översätter det engelska uttrycket). Trots detta hade jag svårt att komma in i spiderman 3. Inte för att det saknas rafflande sekvenser för det kändes ibland som om filmen inte innehöll något annat än just detta men den kändes tom och innehållslös. Alla gör sitt jobb men ändå bryr jag mig inte. Filmen glimtar till ett par gånger under de två och en halv timme den rullar. Filmens absoluta höjdpunkt är Bruce Campbell som spelar en fransk hovmästare på restaurangen som Peter Parker tänkt fria till MJ på. Det är komik på högsta nivå och går helt emot resten scenen som är blytung. Det säger en del om filmen när en comic sidekick är ljusglimten men det är framför allt i de sekvenser när filmen ironiserar över sig själv och superhjältegenren som den lyfter. Peter Parker som blivit besatt av den onda dräkten lever ut sin egoism och ondska genom att gå trottoaren ner ala Travolta från Saturday night fever eller när han räddar dagen hinner han stanna in och posera framför en vajande amerikansk flagga.

Frågan är om den egentligen inte borde klippas ner. Det känns som om manusförfattarna ville ha in för mycket. Plotten med Venom kommer inte in för i slutet och känns mer eller minde ointressant. De kunde fokuserat mer på Sandman precis som i spiderman 2 där Doc Oc blir en levande karaktär istället för en dataanimation. Sedan kan det väl vara så att jag helt enkelt har tröttnat på Tobey och Kristens otroligt gnälliga relation som egentligen inte förändrats på tre filmer. Bryce Dallas Howards Gwen Stacy känns därför väldigt fräsch eftersom hennes plot lyfter fram en annan sida av Peter Parker som vi inte blivit matade med.

Jag vet inte om jag vill rekommendera filmen, är du sugen på adrenalin kan du lika gärna se om Bad boys 2 eller gå och se Shooter som faktiskt var en hygglig actionfilm som inte ville vara med än just underhållning.

En vacker saga

Som alltid är Darren Aronovskys filmer svåra att placera men the Fountain är ett misslyckande i marknadsföringssynpunkt. När filmen släpptes fick jag intrycket av att filmen skulle handla om två personer som hittat källan till evigt liv och levde genom historien tillsammans. Men icke sa nicke. Filmen är istället mer av en saga som handlar om Hugh Jackmans kärlek till sin döende fru.

Filmen är otroligt vacker med bilder som tagna ur fantasin. Musiken av Clint Mansell är också perfekt för att rama in melankolin och den ständigt närvarande Döden. Det är en vacker film som jag tycker ska upplevas även om jag tror att en del kan störa sig på den mer icke linjära berättelsen.